måndag 26 september 2011

Måndag

Jaha då var håret borta då. Cellgifterna gör ju så att det lossnar. Det började för ca en vecka sen och idag var de liksom ingen mening med att försöka behålla de eftersom det inte ville sitta kvar. Så det åkte av, första gången jag haft en rakapparat mot mitt huvud. Gick från att ha längst hår i familjen till kortast. Inte kul någon stans men det är så de är. En del i processen av att acceptera att jag är sjuk tror jag. För nu ser jag ju helt klart sjuk ut. Det blir ett sånt tydligt bevis, svårt att inte se.

Skall till frisören imån innan jag ska till sjukhuset så ska förhoppningsvis få min peruk då. Ja jag tror nog inte att jag behöver förklara hur de känns för jag tror att dom flesta förstår.

Hela dagen har dock inte varit hemsk, även om huvudvärken fortfarande vägrar att lämna. Mikaela kom förbi några timmar på eftermiddagen så det var mycket trevligt. Orkade även vara ute en liten stund och ta en minimal promenad runt gården typ. Medicinerna gör att mina muskler förtvinar så det är viktigt att jag försöker använda dem så mycket som möjligt. Jag kan dock inte träna dom för de kommer inte hjälpa. Som om jag ens skulle orka tänka tanken på att träna.

Kan ju säga att 2 och 1/2 års behandling känns som en väldigt lång tid. I alla fall när behandlingen största delen av tiden gör att jag inte kan leva ett normalt liv. Men utan behandling så skulle jag ju inte ens få leva över huvud taget så jag är inte otacksam. Kom på idag att jag ändå har tur som blev sjuk just nu i den här tiden av mitt liv. Jag han gå färdigt gymnasiet och åka till Hawaii. Och även om jag hann börja högskolan så är det inget som förstördes för jag har kvar min plats till nästa höst om jag kan börja då. Så det som hänt är ju snarare att min liv pausats ett eller två år men sen ska jag förhoppningsvis kunna vara tillbaka igen och fortsätta leva som vanligt. Men nog är det surt att tvingas spendera åtminstone det närmaste året av mitt liv med att försöka överleva istället för att faktiskt leva.

Jaja nog med tråkigheter. Jag har ju faktiskt chans att få tillbaka livet till skillnad från andra. Och jag kan om allt går bra leva normalt om 2-3 år igen. Det finns dom vars framtid är mörkare än min. Som inte ens får en chans att kämpa. Tack Gud för att jag har möjlighet att klara mig igenom det här!

2 kommentarer:

  1. Gumman,åhhhhhhhhhh,jag känner så med dig,förstår du tycker det är hårt just nu.
    Men du är en kämpe,en riktig fighter.
    Många,många,många kramar.
    Moster

    SvaraRadera
  2. åh vad du är stark och vacker, fortsätt leva så mycket du kan där i livet du är just nu!

    SvaraRadera