söndag 9 oktober 2011

Trött och seg

Precis så. Inte så mycket mer att säga om dagen. Känt mig allmänt sjuk och trött. Huvudvärk till och från. Pappa lyckades som tur va släpa ut mig på en liten promenad efter lunchen. Imorgon skall dom ringa från sjukhuset och säga vilken riskgrupp jag hamnat i. Dom tror att det är mellangruppen som de flesta hamnar i men dom ville kolla lite extra så imån ska dom veta säkert.

I övrigt ja, mina fingertoppar har nu varit bort domnade i ca 3 veckor. En biverkning förstås, men det kunde varit värre för tårna kan tydligen också domna. Min vänstra arm blir liksom trött ibland och lite bort domnad, har varit så ett tag de med. Men ibland känns den normal. Min mage känns full hela tiden samtidigt som jag har världens aptit och känner att jag måste äta jämt! Min vänstra vad har gjort lite ont idag, fick ökad risk för blodpropp i och med sprutan i fredags. Men jag tror inte att det är därför jag har ont. För det skall tydligen göra super ont. Min hud är super känslig samt mina slem hinnor så måste smörja in mig hela tiden och får sår i munnen jättelätt. Och om jag får sår så kan jag få blodförgiftning. Min hjärna går på högvarv hela tiden. Jag kan liksom inte riktigt slappna av. Utan tänker konstant på saker. Jag vill känna att jag gör nytta samtidigt som jag inte orkar. Och jag tänker hälften så långsamt som vanligt, allt verkar så mycket mer komplicerat än vanligt och jag gör saker saktare än vanligt. Samtidigt som jag hela tiden funderar på hur jag kan göra något på ett mer effektivt sätt. Jag överanalyserar alla mina känslor hela tiden och hur folk gör saker eller hur jag reagerar på saker. Jag känner mig irriterad för minsta lilla samtidigt som jag inte kunde bry mig mindre.

Jag är trött på att inte få vara normal. Det enda jag vill just nu är att få känna mig normal. För jag känner inte igen mig själv. Alla mediciner får mig att bli annorlunda, fysiskt och psykiskt. Samtidigt som jag förstås fortfarande är mig själv. Jag ser verkligen inte normal ut och jag mår inte normalt och jag kan inte göra normala saker och jag är så trött på det.

Tror att det var allt, det var skönt, nu har jag fått klaga lite också. Men ni ska bara veta att även om jag låter ganska nere just nu så vet jag att det kunde varit ännu värre. Och jag är fortfarande positiv och glad men idag orkar jag inte se förbi alla jobbiga saker. Så tack för att ni låter mig klaga lite. Inte för att ni haft något val förutom att sluta läsa. Nu skall jag återgå till en av de långsammaste dagarna i mitt liv och vara glad för att jag ändå har ett liv. Och nej jag är inte ironisk, jag är verkligen glad! Men just idag orkar jag inte visa det så tydligt. Meningslöst inlägg? Ja kanske men nu vet ni och bloggen är ju min terapi så sånt här måste också få skrivas.

Puss och kram

3 kommentarer:

  1. Det är skönt att du faktiskt även vågar visa dig nere och gnällig nån gång, allt annat hade varit övermänskligt och ganska onaturligt. Vi andra klagar ju över allt möjligt och inser inte hur bra vi har det som får vara friska och slipper gå igenom det du nu gör. Jag tycker att du verkar oerhört balanserad och stark och även om det är en dyrköpt erfarenhet så tror jag att du även i framtiden kommer att vara tacksammare och gladare över det liv du har jämfört med många av oss andra.

    Bamsekram till Dig!
    Scoutviktoria

    SvaraRadera
  2. håller helt med föregående talare kan inte säga det bättre själv,klaga på du bar så mkt du orkar,nog orkar vi läsa det.
    Jättekram från moster

    SvaraRadera
  3. KÄR LILL EMMA ,,DU FÅR KÄNNA DIG SÅ DÄR HEMST ELÄNDIG,,DET ÄR TILLÅTET NÄR MAN ÄR I EN SÅ BESVÄRLIG BEHANDLINGSPERIOD SOM DU ÄR I,,MEN VILA ,SOV SÅ MYCKET DU KAN OCH VAR SÅ SUR OCH STINGSLIG DU BARA KAN ,,DET HÖR TILL OCH ÄR INGET ATT SKÄMMAS ÖVER,,DU SKALL VETA FAM. ÄLSKAR DIG ÄNDÅ,,KRAMAR I MÄNGD,MORMOR

    SvaraRadera