Måste bara få berätta om en sak som hände idag. Jag stod i kiosk kassan på sjukhuset och skulle köpa läkerol och kvinnan innan mig går iväg och glömmer sitt kort i läsare. Jag ropar på henne men hon hör inte så jag försöker springa efter henne. Men istället för att hinna ifatt henne så håller jag själv på att falla ihop. Vet ni varför, jo för jag kan inte springa. Jag stapplar fram och faller nästan till golvet. Men lyckas ställa mig upp igen och ropa på henne och då hör hon mig och kommer tillbaka.
Vet ni varför jag inte kan springa, jo för jag har knappt några muskler kvar. Jag har tidigare nämnt att mina muskler förtvinar av cellgifterna och speciellt cortisonet och det går inte att bygga muskler speciellt bra när man får dessa behandlingar. Men man kan ju i alla fall underhålla dem så att de inte försvinner helt. Nu idag så blev jag bara så himla tagen av det. Jag har märkt det jättemycket innan men nu är det verkligen inte mycket kvar av dom. Jag kan knappt resa mig ur sittande utan att ta hjälp av armarna. Om jag sitter på golvet måste jag dra mig upp. Men det är inte alltid så lätt. Och armarna orkar inte mycket dom heller. Minsta lilla tunga grej kan jag bara hålla några få sekunder. Det är läskigt och jag blir rädd.
Men ska börja försöka småträna mer. Gå promenader varje dag jag mår tillräckligt okej och kanske skaffa mig en motionscykel eller nått. För jag håller på att bli hjälplös eller så känns det när man inte kan styra sin egen kropp. Så nu vet ni det jag mår rätt bra men fick en hemsk ingivelse. Något jag märkt komma men idag var droppen.
Tack för mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar