Arg

Jag har aldrig riktigt känt något hat mot min cancer. Mer bara varit ledsen och sur på den. Men när jag läser på Facebook om små barn som drabbas, ser tv-program där ena tvillingsystern dör på grund av sin sjukdom och läser bloggar där en trebarnsmamma har obotlig cancer och varje dag kan vara hennes sista. Som måste lämna sin söner och man utan att kunna göra något åt det. Hur cancern tar bort valmöjligheter och skördar och förstör liv. Då bli jag arg, då känner jag hat och får lust att kalla den för alla fula ord jag kan. Jag önskar att jag kunde skada cancern lika mycket som den skadar människorna som den drabbar.

Kom på att det är just de jag håller på med (skadar och tar död på skiten), men bara med min egen cancer. Tyvärr så funkar det inte för alla. Den håller sig krampaktigt kvar ändå och ibland drar den med sig människor ner i graven. Små barn, mammor och pappor, släktingar och vänner. Och ingen går säker, därför blir jag arg och så ledsen.

Samtidigt är jag så grymt tacksam för den forskning som på bara det senaste åren utvecklas enormt och ger så många fler chansen att få livet tillbaka! Tack alla som skänker pengar, donerar blod och stamceller, eller på annat sätt bidrar till att bekämpa cancer och andra hemska sjukdomar! Och tack Gud för att jag fått en andra chans.

En bild på mig tagen någon gång de första veckorna på sjukhuset. Ser glad och frisk ut.  Innan cellgifterna fått håret att åka av och cortisonet fått ansiktet att svullna upp.  Hade då ingen aning om vad som komma skulle.

Nu tänkte jag bli på bättre humör och ta mig ut i solen på en liten promenad. Var flera, flera, flera veckor sen jag kunde/orkade göra det så de ska bli skönt! Ha en bra dag.