söndag 6 maj 2012

8 månader

Idag den 6:e är det åtta månader sen jag fick min diagnos. Om bara fyra månader har det redan gått ett år. Nog för att mina dagar är långsamma och sega men ändå på nått sätt lyckas tiden gå fort. Tyckte att det var nyss som det hade gått ett halv-år. Trodde först bara det var sju månader idag, var tvungen att räkna om flera gånger bara för att vara säker.

Annars då, inget särskilt som hänt idag. Varit soligt och fint fast blåst kallt men det vet ni kanske själva om ni har samma väder. Mått ungefär som igår, illamående på förmiddagen, trött och allmänt seg, hängig och svag. Tror inte jag kommer orka göra något mer än att vara hemma försen jag varit på Sahlgrenska på torsdag. Mitt blodvärde börjar sjukna nu tror jag så innan de fylls på lär jag inte orka mycket. Imorgon är det en vecka sen jag kom hem från behandlingen. De första tre dagarna mådde jag superbra för cellgifterna hade inte gett full effekt än. Men nu de senaste dagarna har jag märkt av dom desto mer. Hoppas verkligen att kroppen är tillräckligt stark för att återhämta sig ordentligt så att jag får lite mer ork igen. Blir verkligen bortskämd så fort jag mår lite bra. Sen när jag mår dåligt igen blir det så jobbigt, man vill ju inte byta ut bra mot dåligt, ganska självklart.

Något jag saknat mycket nu den senaste tiden när det blir vår och naturen är så vacker är hästarna. Har ju ridit sen jag var liten fram till för lite mer än ett år sedan. Nu skulle jag inte ens kunna ta mig upp på en häst med mina klena ben. Än mindre sitta kvar om det skulle gå fortare än skritt. När jag blir stor och riktigt vuxen ska jag köpa en hästgård och ha häst. Även om vi bor på landet redan nu så kan vi inte ha häst för vi har bara skog och inga ängar. Tråkigt tyckte jag när jag var liten, men samtidigt är det ju enormt mycket jobb att sköta om dom. Hade antagligen haft ett väldigt annorlunda liv i så fall. För hästarna tar så mycket tid och jag som hållit på med alla möjliga fritidsaktiviteter förr hade ju inte hunnit med de. Jaja det är i alla fall min dröm om tio-tjugo år, en gård med massa fält, stall och ett stort vitt trähus. Man har mycket tid att drömma när man är sjuk, det är ett som är säkert.

Nu börjar det bli dags för sängen så god natt på er

3 kommentarer:

  1. Åtta månader, det är så galet länge! Men, en bra sak, det är att det är närmare målet för varje dag, ju längre tid man varit sjuk, desto närmare är man det friska. Jag längtar efter dig, och tänker på dig! Stora kramar!

    SvaraRadera
  2. Drömma får man göra,har man tur och lite envishet går de i uppfyllelse,Kram mormor!!!

    SvaraRadera
  3. Du har så rätt Amelie! Längtar längtar!

    SvaraRadera