Kom just hem från en kompis. Vi spenderade ena delen av kvällen med att titta på Lost och andra genom att prata om framtiden och även lite nostalgi-minnen. Men nu är huvudet i oordning. För framtidssnack blir man verkligen inte klokare av. Jag bli bara stressad när jag tänker på min framtid och det jag vill göra. Det är konstigt tycker jag hur vissa människor planerar och har massa drömmar och planer för hela livet och andra inte alls planerar utan kanske lever mer i nuet och gör saker spontant, som inte riktigt vet än hur dom vill ha det när dom fyllt trettio eller fyrtio eller vad dom vill ha hunnit uppnå vid den tiden. Och så finns det en massa olika människor där emellan. Men som jag till exempel som verkligen gör planer och försöker planera och organisera det mesta från när jag ska börja plugga, till när jag ska hinna upptäcka och resa till när jag ska skaffa familj till när jag är i medelåldern och hur mitt liv ska se ut då. Funderingar om vad som borde göras först, plugga eller resa. Eller om man kan blanda, eller hur man ska ha råd. Rädslan att fastna i livet med ett jobb till exempel för att sedan upptäcka att man inte har friheten att välja hur som helst längre. Och samtidigt oron för att inte hinna få till det stabilt med ekonomi och jobb tills man kommer till den tidpunkten i livet då man kanske vill ha familj och så vidare.
I och med att jag är och har varit sjuk så har jag haft mycket tid och även anledning att tänka mycket på livet och meningen med allt. Och meningen känner jag inte är så viktig längre, eller där har jag nog hittat en ganska tillfredsställande svar men när jag nu vet det så blir istället frågan hur man ska kunna göra livet så rikt som möjligt och inte slösa bort det. Eftersom jag flera gånger haft anledning till att undra hur länge till jag faktiskt kommer leva så har det blivit viktigare för mig nu att verkligen utnyttja tiden så mycket som möjligt. Och då försöker jag planera och fundera ut så bra lösningar som möjligt för att göra det. Vilket leder till en sorts stress och rädsla över att misslyckas. Speciellt eftersom jag känner att jag fått en andra chans nu och då kan jag ju inte bara göra vad som helst med den. Den måste jag ju göra mig förtjänt av på något vis. Det kommer till en ände där jag försöker fundera ut hur jag ska göra för att få ut så mycket som bara är möjligt av livet som jag fått. Vilket leder till att jag inte vågar chansa eller göra saker som inte har så stora garantier att bli bra bara för att jag då kanske kommer slösa bort en massa värdefull tid. Men samtidigt så måste man ju chansa lite ibland och göra saker utan garantier annars kanske man istället finner sig själv som åttioåring ångrande att man inte gjorde mer när man var ung och orkade. Varför ska man ha så mycket tid när man är pensionär men så mycket mindre energi och kraft?
Sen tänker jag på några av de bloggarna jag läser med människor vars dagar redan är räknade. Som har samma önskningar som jag om livet men så fruktansvärt mycket mindre tid. Som knappt hunnit sätta några av sina planer i verket eller kanske precis börjat med en del i livet för att sedan få veta att de aldrig kommer få avsluta den. Och så tar jag min lilla katt i knät och gosar in mitt ansikte i hennes mjuka päls och säger åt mig själv att stänga av hjärnan och njuta av nuet istället och vara glad för att jag fortfarande har möjligheten att välja och ta chanser. Vara tacksam för tiden jag kommer att slösa bort och tacka Gud för att jag har ett liv att oroa mig över.
I och med att jag är och har varit sjuk så har jag haft mycket tid och även anledning att tänka mycket på livet och meningen med allt. Och meningen känner jag inte är så viktig längre, eller där har jag nog hittat en ganska tillfredsställande svar men när jag nu vet det så blir istället frågan hur man ska kunna göra livet så rikt som möjligt och inte slösa bort det. Eftersom jag flera gånger haft anledning till att undra hur länge till jag faktiskt kommer leva så har det blivit viktigare för mig nu att verkligen utnyttja tiden så mycket som möjligt. Och då försöker jag planera och fundera ut så bra lösningar som möjligt för att göra det. Vilket leder till en sorts stress och rädsla över att misslyckas. Speciellt eftersom jag känner att jag fått en andra chans nu och då kan jag ju inte bara göra vad som helst med den. Den måste jag ju göra mig förtjänt av på något vis. Det kommer till en ände där jag försöker fundera ut hur jag ska göra för att få ut så mycket som bara är möjligt av livet som jag fått. Vilket leder till att jag inte vågar chansa eller göra saker som inte har så stora garantier att bli bra bara för att jag då kanske kommer slösa bort en massa värdefull tid. Men samtidigt så måste man ju chansa lite ibland och göra saker utan garantier annars kanske man istället finner sig själv som åttioåring ångrande att man inte gjorde mer när man var ung och orkade. Varför ska man ha så mycket tid när man är pensionär men så mycket mindre energi och kraft?
Sen tänker jag på några av de bloggarna jag läser med människor vars dagar redan är räknade. Som har samma önskningar som jag om livet men så fruktansvärt mycket mindre tid. Som knappt hunnit sätta några av sina planer i verket eller kanske precis börjat med en del i livet för att sedan få veta att de aldrig kommer få avsluta den. Och så tar jag min lilla katt i knät och gosar in mitt ansikte i hennes mjuka päls och säger åt mig själv att stänga av hjärnan och njuta av nuet istället och vara glad för att jag fortfarande har möjligheten att välja och ta chanser. Vara tacksam för tiden jag kommer att slösa bort och tacka Gud för att jag har ett liv att oroa mig över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar